Lördag-söndag
Söndag
Jag skulle träffa en läkare hemma hos mamma på söndag morgon. Där satt vi sen och fikade och klagade på försäkringskassan och deras sätt att behandla olika ärenden. Hon undersökte mig lite snabbt och lovade att fixa ett intyg som bättre beskrev min smärta.
Tokhärligt väder, med sol och kallt. Så vi åkte till endurobanan med Svante för att, trots läkarens avrådan, ta en promenad i solskenet. Inga långa promenader, för det skulle bara förvärra bäckenvärken.
Men Svante behövde ju komma ut, och vi tog det väldigt sakta. Vi mötte en del folk på promenaden, och jag blev helt chockad när Svante inte brydde sig alls att gå fram till någon. De försökte fortfarande hälsa på honom, men han va inte ett dugg intresserad. Då va jag en helt otroligt stolt matte!!!
Sebbe va kvar hemma hos mamma, så efter promenaden så åkte vi dit och åt våfflor.
Riktigt mumsiga våfflor med grädde och bär.
Och ännu godare va det eftersom de gräddades och åts ute i solskenet.
Känndes väldigt vårigt.
Härligt glad Sebbis. Och Svante va ganska lugn nu där han fick sitta en bit ifrån. Inte så svårt att få honom passiv efter en härlig promenad. Han lär ju springa mer än tio gånger så långt som oss när han går lös.
Lördag
Skulle egentligen ha åkt på utställning i Sollentuna i lördags. Men eftersom det gör så jäkla ont att köra bil så fick jag lov att hoppa över det. Honsa erbjöd sig att åka med, men jag vet att han inte tycker det är särskillt kul. Och jag tror att det hade blivit aldelles för jobbigt även om han hade följt med.
Ryggen har den senaste veckan blivit betydligt mycke sämre, och jag får inte sova så mycke på nätterna heller.
Istället blev det sovmorgon och sen korvgrillning vid endurobanan.
Honsa och några till va där och åkte.
Röklukten från brasan sitter fortfarande kvar i typ alla mina kläder, men det va det värt. Svante blev helt till sig av ljudet från crossarna, så han fick sitta kopplad nästan hela tiden. Men innan vi grillade så hann vi med en kort promenad i skogen, så han klarade sig bra ändå.
På kvällen va vi på inflyttningsfest hos en polare till Honsa. Det va riktigt trevligt. Det visade sig att hans syrra och jag gått i samma klass i låg och mellanstadiet, så det pratades mycke minnen.
Jag och hon va rätt bra kompisar hela tiden när vi gick i samma klass, men förlorade kontakten helt i högstadiet. Konstigt egentligen att det blir så. Finns rätt många människor som man under perioder av sitt liv varit jätte tajt med, men som man inte pratar med alls nu.
